Igår godkände SAOL ordet hen och det kommer att introduceras i nästa års upplaga i ordlistan. Hurra för det! Och debatten är fortfarande hätsk kring detta lilla oansenliga ord. Jag hyllar att det nu är accepterat språkmässigt.
Jag saknade ordet redan för fem år sedan. Det började med ett blogginlägg om en albinokoltrast i vår trädgård som jag skrev om. Kändes tråkigt att skriva “den” om fågeln osv. Fågeln är ju inte en sak, hen är ju en individ. Jag skrev en uppsats i Engelska B (KomVux) och blev där trött på att skriva “he or she” hela tiden. Visst, man kan skriva individen, människan, personen osv men det blir till slut krystat också. Och om man väljer han eller hon, blir man också kluven. Ska man skriva “han och hon”, “han eller hon”, “han/hon”, “hon/han”, “hon och han”, “hon eller han”? Man skulle kunna skriva “denne”, men då är vi återigen på genus, då borde vi också ange “denna”. Det blir inget bra flyt i läsandet heller. Suck!
Ungefär vid den tiden dök “hen” upp. En barnsaga publicerades som använde hen och syftet vara att figurerna inte hade något kön, alltså användes hen. Förskolorna jobbade med genusperspektiv. Människor obekväma med sitt kön, kom ut ur garderoben och föredrog att bli pratade om som hen.
En – av många – insändare stack ut i mitt informationsbrus. En präst som var starkt emot och tyckte att man väl då borde kalla sommarbäret för jordhens. Det var min konfirmationspräst! Lika konservativ nu som då med andra ord! Att jordgubbar alls kallas jordgubbar begriper jag inte. Bären har heller inget med maskulinum att göra för den delen heller. Jordbär hade varit mer korrekt.
Jag brukar ge mig in i debatten och motargumentera, eftersom de som är emot har för fala argument. Jag tänker inte dra alla de här, de är samma hela tiden. Googla ordet och du vill finna dess bakåtsträvare och deras kommentarer.
Och jaa, jag säger hen. När jag pratar om personen tycker jag det är oväsentligt att köna. Jag vet kanske inte könet, förrän jag går fram och frågar. Blir ju svårt om jag inte har tillfälle att möta hen först… Kanske man ska avbryta sig mitt i en mening, gå bort till personen, kolla under kläderna, sedan gå tillbaka och fortsätta sin mening, så man anger korrekt kön… Ja. långsökt. Men det är också motargumenten.
Jag är för ordet hen av främst språkmässiga skäl. Inte av feministiska, politiska, genusmässiga eller andra skäl. Det är bara så praktiskt, helt enkelt.
